Här kommer min historia om hur det gick till när vår lilla ögonsten Alice kom till världen.
Efter vad som kändes som en enorm väntan satte allt i gång på lördag morgon den 18 januari, en dag efter beräknat datum. Eftersom jag födde Elsa 9 dagar tidigt och min barnmorska dessutom trodde att jag skulle föda tidigare hade väskan varit packad och jag hade varit förberedd i ca två veckor. Det var två långa veckor av väntan och spekulationer. Det blir nog till helgen, kanske startar det i natt, var det där en förvärk jag kände?, hur gör vi med Elsa om det startar i natt, till vem lämnar vi Elsa om det startar i morgon osv. Mycket tankar och funderingar rörde sig i våra huvuden. Jag var ute och rörde på mig så mycket jag kunde. Jag småsprang till och med intervaller och jag skottade snö, allt för att kanske lyckas hjälpa det hela på traven. Konstigt nog kände jag mig inte orolig, bara väldigt taggad och längtansfull inför att det skulle sätta igång. Efter nio månader då jag hela tiden mått väldigt bra så kändes kroppen ändå väldigt tung. Snart skulle vi få träffa vår lilla bebis och få veta om det gömde sig en tjej eller kille där inne, det kändes otroligt spännande!
Liksom när jag väntade Elsa så började det hela med att vattnet gick, klockan var omkring 05. Jag hade värkar mellan 5.30 och 7.30, mot slutet med fem minuters mellanrum, men de var inte jätte smärtsamma. Vi ringer förlossningskoordinatorn som säger att vi kan åka in. Vi packar in oss i bilen vid 7.30 för att åka in på kontroll. Värkarna avtar efter en stund i bilen. Efter kontrollen får vi åka hem igen vid 11.30 och invänta mer värkar alternativt en igångsättning på måndag kl 08. Vi hinner äta lunch och sedan går jag för att vila, men på direkten kommer värkarna tillbaks, klockan är nu 13.30. Nu är det riktigt smärtsamma värkar. Det börjar med 11 minuters mellanrum och efter en timme är det ca 6-7 minuters mellanrum. Vi ringer in till förlossningskoordinatorn som ger oss klartecken att vi kan åka in till Mölndals Förlossning (som var vårt önskemål, också där Elsa föddes), klockan är nu 14.45. Min barnmorska sa att vi skulle åka in när det var 5 minuters mellanrum mellan värkarna så när vi sätter oss i bilen och det är 6-7 minuters mellanrum så känns det väldigt lugnt, vi har gott om tid tänker jag. Jag sms:ar med min vän Julia i bilen och frågar om Mattias kan komma till dem med Elsa efter att de har följt med mig upp på förlossningen för en kontroll, det är ok. Helt plötsligt blir det snabbt 3-4 minuters mellanrum, då är vi i höjd med Ale Torg och då har vi bara hunnit en av tre mil av vår resväg. Elsa sover i bilen och Mattias kör som en galning. Nu börjar det kännas lite stressigt men jag försöker intala mig själv att det är flera timmar kvar. Med Elsa tog det 20 h från dess att vattnet gick till hon var ute, varav 4 h krystvärkar på slutet. Min barnmorska hade sagt att vid andra barnet kunde man halvera den tiden för att på ett ungefär veta hur lång tid det skulle ta.
När vi är i höjd med Liseberg och har ca en halvmil kvar börjar det trycka på väldigt mycket neråt. Jag känner mig spysjuk men vet inte om det är av värkarna eller för att Mattias kör som en rallyförare. Det trycker på rejält och jag vill nästan krysta. Jag vågar inte säga något till Mattias som sitter helfokuserad och kryssar mellan filerna och alla trafik. När vi äntligen kommer fram säger jag till Mattias att han får släppa av mig vid dörrarna, för att sedan åka och parkera och komma efter med Elsa. Jag börjar ana att vi inte hinner förbi någon barnvakt. Jag lyckas ta mig in genom entrédörrarna och tar stöd mot en bår när nästa värk kommer som är sjukt smärtsam. Jag kommer ihåg att jag tänker hur jag ska lyckas ta mig hela vägen till hissen (och det är bara några meter) samtidigt som jag svär inombords över att de har placerat förlossningen högst upp i byggnaden på 11 våningen med hissar som är från stenåldern! Med nöd och näppe lyckas jag ta mig fram till den lilla hissen, jag kliver in och krampaktigt håller mig fast i ledstången. Jag drar en lättnadens suck när hissdörren efter vad som känns som en evighet äntligen börjar stängas. När hissdörren är på väg att slå igen och nästa oerhört smärtsamma värk kommer, sticks en fot in genom öppningen och hindrar dörren från att åka igen. Jag svär ännu mer inombords och tänker att det här aldrig kommer att gå vägen. Dörren öppnas igen och en gammal man kliver på. Jag skulle vilja skrika till honom att ta en annan hiss men jag får inte fram ett ord, jag har fullt upp med att andas mig igenom värken. Gubben värkar oberörd av mig och står i sin egen värd och kliver av några våningar senare. Nu är det bara några våningar kvar men jag känner mig gråtfärdig och tvivlar på att jag ska hinna upp. Utanför förlossningen vet jag att man måste ringa på en ringklocka och när vi var där på morgonen gjorde de sig ingen brådska att komma och öppna. Jag känner mig halvt panikslagen.
När hissdörrarna äntligen öppnas och jag är framme kan jag knappt gå. Som en skänk från ovan kommer i samma stund barnmorskan som jag träffade på morgonen ut från hissen bredvid och säger förvånat "oj är du redan tillbaka?!". Jag kan knappt få fram ett ord, jag kan knappt gå och jag skakar i hela kroppen. Något i stil med "Jag måste in bebisen kommer nu" lyckas jag i alla fall få fram. Barnmorskan förstår snabbt vad som är på väg att hända, hon kastar upp dörrarna till personalingången och visar mig in på första lediga förlossningsrum samtidigt som hon springer efter mer personal. Jag lyckas ta mig fram till sängen och står lutandes mot den i oerhörda smärtor när personalen kommer och sliter av mig byxorna och konstaterar "huvudet är framme". De börjar förbereda på golvet med handdukar och grejer. Två krystvärkar kommer men jag är i chock och krystar inte. De ber mig kliva upp i sängen men hjärnan och kroppen fungerar inte, de får visa mig och hjälpa mig upp. Jag står på knä i sängen när nästa krystvärk kommer och då tar jag i av alla mina krafter och Alice kommer skrikandes ut. De hjälper mig att lägga mig ner och jag får upp Alice på bröstet. Jag är i chock och förstår knappt vad som har hänt. Jag gråter hejdlöst och är så oerhört tacksam över att vi hann upp.
Mattias och Elsa kommer upp lagom till de hör barnmorskorna ropa "huvudet är framme". Efter någon minut i korridoren hör de Alice skrik och Mattias är nog lika chockad som jag över vad som precis har hänt. När Mattias och Elsa lite senare får komma in så är lyckan total, vår lilla familj på fyra är samlade för första gången. Elsa är så stolt och klappar försiktigt på lilla Alice. Vi gråter och skrattar om vartannat.
När jag senare pratar med min barnmorska och berättar om hur det gick till frågar hon "satt du upp i bilen?", "ja" säger jag lite förvånat, "det var tur det för hade du legat ner hade du säkerligen fött i bilen".
Jag är så oerhört tacksam och glad över att allt gick bra och att jag hann upp. Så här i efterhand kommer jag aldrig glömma paniken jag kände, från när jag kliver ur bilen och inser att jag knappt kan gå till jag tillslut kommer in på förlossningsrummet, och chocken jag kände efteråt, hur snabbt allt gick!
Lika snabbt som Alice var ute var jag på benen igen och bar omkring på Elsa i korridoren och hjälpte henne på med kläderna när det var dags att åka hem. När de rullade fram en rullstol och skulle skjutsa mig ner till BB tänkte jag "skämtar de, ska jag åka rullstol!". Jag kände mig hur stark och pigg som helst men satte mig trots allt i stolen med Alice i famnen och blev skjutsad till BB. Jag hade ju trots allt den dyrbaraste lilla skatten i mina armar som jag absolut inte ville skulle hända något.
Efter en natt på BB kom Mattias och Elsa och hämtade mig och Alice dagen efter. En overklig känsla när vi sedan kommer hem igen och vi har lilla Alice med oss. Hon är här! Vi är hemma! Graviditet och förlossning, allt är över! Allt gick bra! Vi har två barn! Vi är fyra! Lyckligare och gladare än någonsin! Helt otroligt allting!
Tårar kom när jag läste detta. Väldigt bra berättat Linda, kändes som om jag var med på ett hörn. Saknar er jättemycket nu när vi inte setts på ett tag. Kram Ann-Cristin
SvaraRadera