Förlossningsberättelse

Här kommer min berättelse om hur lilla Elsa kom till världen.

På natten kl 01.52 torsdag 12 januari startade allting med att vattnet gick medan jag låg och sov. Det kom som en rejäl chock. Det var ju 10 dagar tidigt och jag som var så inställd på att gå över tiden (som man hela tiden hade hört att alla förstföderskor gjorde)! Med glädjekänslor blandat med panik väckte jag Mattias som for upp ur sängen och fick nog en lika stor chock som jag. Jag ringde förlossningskoordinatorn som bad oss åka in till Östra Sjukhuset morgon därpå för en kontroll men att jag annars bara skulle invänta värkarna. Om inte värkarna satte igång inom tre dygn skulle jag bli igångsatt berättade hon. Så alltså, senast om tre dygn skulle vi ha vårt lilla barn hos oss! Det kändes helt overkligt och otroligt att greppa. Nu var det äntligen på gång efter nio månaders väntan!

Jag försökte somna om men det var ju omöjligt, jag hade tusen tankar i huvudet samtidigt som jag låg på helspänn och kände efter minsta värk och hoppades av hela mitt hjärta att det skulle sätta igång. Två timmar senare kom värkarna, de var inte särskilt kraftfulla och de kom inte regelbundet. Jag tog ändå tid på dem och kunde konstatera att de kom med ca 10-15 minuters mellanrum.

På morgon därefter, runt kl 09.00 åkte vi in till Östra Sjukhuset för kontroll. Medan vi satt i bilen märkte jag att värkarna upphörde och jag blev lite besviken, men jag hade hört att det kunde vara så. De gjorde en CTG kontroll där de bl a kontrollerade barnets hjärtljud och allt såg bra ut. Jag fick åka hem igen och invänta mer värkar.

Jag gick hela dagen och väntade och väntade, och önskade inget hellre än att det skulle sätta igång. Jag kände någon liten värk då och då men det var inte alls ofta och regelbundet. Mattias åkte och jobbade kl 16 och jag kände mig på något vis hur lugn som helst. Mattias var nog lite mer orolig och övervägde in i det sista om han skulle jobba eller inte. Men jag kände att det här kan ju dröja flera dygn till så jag övertalade honom till att åka och jobba. Dagen gick och jag var alldeles upprymd. När klockan närmade sig 19.00 började värkarna igen och nu var det en helt annan typ av värk, de var mer kraftfulla och började i ryggen (svanken) och blev rätt snabbt ganska regelbundna. När man har tre verkar på tio minuter ska man åka in till Förlossningen hade vi fått veta. Men så tätt kom de inte, jag tog ändå tid på dem och kunde konstatera att de kom tätare och tätare. Jag försökte kolla på en film för att ha något annat att tänka på än smärtan men det gick inte, det blev bara mer och mer smärtsamt och tätare och tätare. Mattias ringde för att kolla om allt hade satt igång och jag berättade hur det kändes men att det säkert var flera timmar kvar så jag bad honom jobba klart. Det blev bara mer och mer smärta, till slut visste jag knappt var jag skulle ta vägen, jag stod på alla fyra på golvet och bara försökte andas mig igenom värk för värk. Mattias kom hem kort därefter, han hade åkt hem tidigare från jobbet, och jag grät av tacksamhet för nu var det nästan outhärdligt. Mattias fick massera mig över rygg och svank och det hjälpte lite, jag tog en varm dusch och det hjälpte lite också men gud så ont det gjorde! Till slut när klockan var närmare 23.00 så hade jag tre värkar på tio minuter, äntligen! Vi skulle få åka in!

Vi ringde förlossningskoordinatorn igen för att kolla vilket sjukhus som hade plats som vi skulle kunna åka in till. Men då bad koordinatorn oss att stanna hemma ytterligare, jag var ju förstföderska så det var många, många timmar kvar försäkra hon oss om! Vi skulle inte stirra oss blind på ”tre värkar på tio minuter” (som var det som alla barnmorskor och Föräldragrupp hela tiden hade instruerat oss) utan vi skulle åka in när det gjorde outhärdligt ont och jag behövde smärtlindring. Jag blev skogstokig och oerhört besviken och tänkte vadå outhärdligt ont! Hur ont är det? Allt är ju individuellt!

Jag försökte härda ut, profylax -andades mig igenom varje värk som fortfarande blev mer och mer intensiva och tätare medan Mattias masserade. Nu fick jag också feberfrossa och frös så jag skakade ena sekunden för att under nästa svettas som en galning. Runt kl 00.00 var det outhärdligt enligt mig och vi ringde koordinatorn igen. Det var fullbelagt överallt fick vi veta, men vi kunde åka till Mölndals sjukhus sa hon, om än lite motvilligt, för det lät fortfarande på henne som att hon tyckte vi kunde stanna hemma flera timmar till! Jag var fortfarande arg och ursinnig! Kändes som ingen tog oss på allvar och att alla sa olika!

När vi kom in till Mölndals sjukhus så fick vi träffa en barnmorska. Fortfarande hade jag frossa och nu började jag också spy! Allt kom upp och jag spydde på golvet och Mattias stackaren fick torka upp. De gjorde ett nytt CTG test och allt var bra med barnet och de kunde konstatera att jag hade täta värkar. Men eftersom jag inte hade sovit på ett dygn och dessutom nu var tömd på all energi så gav de mig en spruta morfin och två värktabletter och sa att vi kunde stanna över natten i ett sk ”latensrum” (ett rum där man kan sova över i väntan på förlossning) där vi kunde känna oss trygga och kunde ringa på barnmorskorna ifall att vi behövde dem. Morfinprutan skulle förhoppningsvis ta bort lite av värkarna så att jag skulle kunna somna och samla kraft. På morgonen därefter kunde vi äta frukost och sedan kontakta dem igen om inget annat hände under natten. Jag försökte sova men morfinsprutan och tabletterna gjorde inte mycket nytta. Jag tyckte värkarna nu ändrade karaktär istället. Det kändes inte lika mycket bak i ryggen utan mer att det tryckte på neråt. Mattias somnade och jag kunde typ sova i några minuter i taget mellan värkarna. Jag var helt utmattad men försökte så gått jag kunde fortsätta profylax andas mig igen värkarna samtidigt som jag hade mina inre målbilder jag fokuserade på och tänkte att en värk, var en värk närmare vår lilla ”Mini”. Jag var fortfarande arg över koordinatorns prat om outhärdligt ont och låg och funderade på hur mycket outhärdligt ont egentligen var och om det gör så här ont nu hur ont kommer det göra sen? Och hur lång är det kvar egentligen?

Klockan blev 9.00 på morgonen och jag hade inte sovit många minuter under natten. Jag ringde upp till barnmorskorna och berättade hur det kändes och att det de senaste timmarna hade tryckt på så mycket neråt att jag reflexmässigt hade fått lov att trycka på jag med. Jag frågade om vi kunde gå och äta frukost först och sedan komma upp till dem för en kontroll. Då först hörde jag barnmorskan bli lite orolig och hon sa att det var nog lika bra vi åkte upp till dem så fort som möjligt. Allt jag kunde tänka på var att jag kände mig helt utmattad, jag hade knappt fått någon sömn på två dygn och dessutom var jag helt utsvulten, jag behövde energi! Men, men tänkte jag vi kanske kan gå och äta efter kontrollen.

Vi kom upp till barnmorskorna och det tryckte fortfarande på rejält. Jag kunde inte sitta ner för det kändes som jag skulle sätta mig på Minis huvud. Fortfarande hade jag frossa och värkarna kom väldigt tätt. Barnmorskan insåg ganska snabbt hur det var och jag fick ta av mig mina kläder och ta på mig sjukhusets hemska nattlinne och lägga mig i förlossningssängen. Hon gjorde en kontroll på mig och konstaterade väldigt förvånat att jag var helt öppen och huvudet inte var långt borta. ”Åh din stackare har du legat nere i latensrummet och kämpat dig hit fram helt själv utan hjälp och smärtlindring”, sa hon. Jag blev överlycklig över att jag nu var öppen och kände mig som en vinnare när jag hörde hennes kommentar. Jag hade ju inte haft en aning om hur det skulle kännas, hur långt fram jag var och återigen hur ont är outhärdligt ont? Tydligen har jag en rejäl smärttröskel eller så var det nog min envishet och ilska över koordinatorn som hjälpte mig ända hit. Antagligen var det en kombination av allt.

De följande timmarna bestod av krystvärkar. Förloppet blev väldigt långdraget, för varje krystvärk åkte Mini ut för att sedan åka in igen (pga att jag tydligen hade ett för stort bäcken som inte riktigt hjälpte till att föra barnet neråt). Jag kom på att jag fortfarande inte hade fått någon smärtlindring och frågade om jag kunde prova lustgasen. Lustgasen gav en berusad känsla och tog bort en del av smärtan, det var skönt när man hade lärt sig hur den fungerade. En läkare kallades in som tog ett blodprov på Minis huvud för att kolla att allt var ok (eftersom det nu hade pågått i flera timmar), vilket det som tur var. De satte dropp på mig för att göra krystvärkarna mer intensiva och tätare, vilket förhoppningsvis skulle skynda på förloppet. Ytterligare en barnmorska kallades in som stod och tryckte på magen för varje värk så att Mini inte skulle åka in igen. På något vis, trots att jag var helt utmattad och tömd på energi, hade jag enorma krafter och jag krystade som en galning. Mattias stod bredvid och stöttade mig igenom varje värk, masserade, talade uppmuntrande och gav mig vätska att dricka. För varje värk grep jag om hans nacke hårdare och hårdare så jag tror han var rätt så öm han också efteråt.

Klockan 13.59 kom så äntligen vår lilla Mini till världen. Det var helt otroligt, jag och Mattias grät av lycka och det var så man knappt kunde tro att det var sant. Jag frågade barnmorskan om det var en tjej eller kille och Mattias svarade att det var en tjej. Det kändes helt underbart. Barnmorskorna torkade Mini ren men Mini skrek inget. Jag såg barnmorskorna bli lite oroliga och tillslut sa de att Mattias skulle följa med och de sprang ut med Mini. Tusen tankar hann passera genom mitt huvud och nu grät jag av oro och rädsla. Efter några minuter som kändes som en evighet kom Mattias tillbaks med Mini i famnen och allt var ok. Hon hade bara haft lite slem i luftvägarna som de sög ut. Jag blev överlycklig. Vi kom snabbt överens om att det var en liten Elsa, det kändes så självklart. Gud vilket enormt lyckorus vi var i, utan tvekan den lyckligaste stunden i hela vårt liv. Känslan går inte att beskriva, men ni som har fött barn själv vet nog vad jag menar.

Mattias var ett enormt stöd och utan honom hade det aldrig gått. Han masserade, pratade uppmuntrande med mig och gav mig vätska och stöttade mig på alla tänkbara sätt och vis. Han är min klippa. Tusen tack älskling du är bäst <3

Det här var berättelsen om hur Elsa kom till världen, vår lilla skatt, vår prinsessa, vårt allt!